Submission Is Not Our Way

Loading...

2008-06-03

Deobandis Taqiyya-fatwa

För någon dag sedan basunerades det ut i massmedia att de ultrakonservativa och mycket inflytelserika deobandis utfärdat en fatwa mot terrorism. Glädjen var stor och fatwan framställdes som ett stort steg i rätt riktning, och att de muslimsk lärda intagit en resolut ställning mot krig och terrorism och för fred och samförstånd.

Ingenting kunde vara felaktigare, för fatwan är inte vad den förefaller att vara. Den skulle kunna beskrivas som ett slags PR-fatwa, som med sina luriga formuleringar leder västerlänningen att tro att det har skett en attitydförändring. Att islam är det dess talesmän försöker få oss att tro att den är, en fredens religion.

Ett knep man brukar ta till när man vänder sig västerlänningar är det ganska så banala resonemanget att namnet på deras religion islam betyder fred, vilket på arabiska är Salam. Påståendet grundas på att båda orden kommer från samma rot i det arabiska språket, slm, och oavsett om det är så eller inte,
vilket ibland ifrågasätts, betyder ju namnet i sig ingenting. Och nog vore det inte lite absurt att mitt under ett offensivt jihad ge den nya religionen namnet fred. Eller? Såvida man inte syftar på den fred islam-underkastelsen under gud innebär. En fred med gud. Det är vad männen som håller upp skyltarna med texten "Islam is Peace" egentligen tänker på, även om de vet att det inte är så ickemuslimen uppfattar samma text. Detta slags dubbelspråk kallas för Taqiyya och är ett vedertaget begrepp och en institution inom islam.

För att förstå muslimens sätt att resonera och farorna med att tro på vad de säger rakt ut av ska jag ta ett exempel ur shafiskolans lagsamling `Umdat al-Salik av Ahmad ibn Naqib al-Misri. I denna shariamanual sägs det; "Speaking is a means to achieve objectives. ... , it is permissable to lie if attaining the goal is permissable, and obligatory to lie if the goal is obligatory". (The Reliance of the Traveller. A Classic Manual of Islamic Sacred Law. Amana Publications. 1994. s.745), och "Scholars say that there is no harm (def:p8.2(A) in giving a misleading impression if required by an interest countenanced by Sacred Law that is more important than not misleading the person being adressed, or if there is a pressing need which should otherwise be fullfilled except through lying..." (Reliance of the Traveller. A Classic Manual of Islamic Sacred Law. Amana Publications.1994.s.748). Alltså är det inom islam tillåtet att ljuga om det anses gynna islams sak. Moralen är relativ och varierar beroende av situation, vem man talar till och syftet med lögnen. För att förstå vad ulema (de muslimskt lärde) egentligen säger måste man också försöka sätta sig in i islams kosmologi och världsbild, vilket inte är helt lätt för en icketroende och sekulariserad västerlänning.

En av de textpassager som vi i media har fått ta del av ur denna terrorism-fatwa lyder; " The religion of Islam has come to wipe out all kinds of terrorism and to spread the message of global peace,”. Vad man här säger skulle på en höft kunna utryckas; islam har kommit för att utplåna allt slags vantro, hädelse och förnekande av gud och profeten Muhammed (=terrorism) och för att sprida sitt budskap (genom jihad och Da´wa) om en global underkastelse (islam). Detta är den fred som åsyftas och ingen annan. Freden med gud är en from muslims yttersta mål och det kan endast uppnås genom en total underkastelse, islam implementerad fullt ut.


Maulana Qari Sayeed Mohammad Usman, Jamiat Ulama-I-Hinds president och själv en deobandi sa vidare när han läste upp den aktuella fatwan
,” At present, there is a propaganda to equate Jehad with terrorism. Jehad is basically for establishment of peace, which is a fundamental right of human beings. Terrorism, meanwhile, is the gravest crime as held by Quran and Islam.”. Här framgår med all önskvärd tydlighet att ulema anser att jihad aldrig kan jämföras/likställas med terrorism, då det är gudomligt given institution; "Jihad is a precept of Divine institution ..." (Ibn Abi Zayd al-Qayrawani, d.996, maliki jurist) (The Legacy of Jihad. Islamic Holy War and the Fate of Non-Muslims. Ed. Andrew G. Bostom. Promotheus Books. 2005. s.27). I shariamanualen Ùmdat al-Salik av shafiskolan; beskrivs ingående jihads betydelse, dess obligatoriska karaktär, vem som är tvungen att delta i jihad, samt dess syfte. I lagboken återges ett antal passager i koranen och hadither som dess statuter faller tillbaka på. För att ta några exempel; "Fighting is prescribed for you" (sura 2.216), "Fight those who do not believe in Allah and the Last Day and who forbid what Allah and His messenger have forbidden-who do nor practice the religion of truth, being of those who have been given the Book-until they pay poll tax out of hand and feel humbled" (sura 9:29). Att kriga för gud och islam kan enligt deras logik och sätt att tänka givetvis aldrig jämställas med terrorism, då det är en gud i behaglig handling. Och med det följer att terroristhandlingar som utförs i syfte att främja islam och bekämpa de ogudaktiga mycket väl skulle kunna uppfattas som jihad och inte som en terrorism.

Ett annat citat ur fatwan lyder; "Islam rejects all kinds of unjust violence, breach of peace, bloodshed, murder and plunder and does not allow it in any form". Observera att fördömandet inte gäller allt våld, utan orättfärdigt våld. Således står vi här inför problemet hur ulema väljer att definiera orättfärdigt våld. Är jihad orättfärdigt våld, knappast, och det gäller såväl det defensiva (fard ‘ayn) som offensiva jihad (fard kafaayah). Så här säger Ibn Taymiyyah (d.1328 och Hanbali jurist) "Since lawful warfare is essentially jihad and since itsaim is that the religion is Gods´s entirely and God´sword uppermost, therefore according to all Muslims, those who stand in the way of this aim must be fought..." (The Legacy of Jihad. Islamic Holy War and the Fate of Non-Muslims. Ed. Andrew G. Bostom. Promotheus Books. 2005. s.27). Alltså förblir detta fördömande fullständigt meningslöst och mer ett spel för gallerierna. Ingenting har förändrats, förutom att man lyckats tuta i västerlänningen att något radikalt nytt och positivt har hänt.

För den som är intresserad av denn typ av dubbelspråk ellet Taqiyya rekommenderas videoavsnittet i den vänstra informationsspalten, här kallat "Ickemuslimer räknas inte som oskyldiga". Här får man en ganska god inblick hur man kan vända och vrida på orden så att det låter som man säger någonting helt annat än vad som egentligen åsyftas.

M.J

Inga kommentarer: