Efter Halal-tv - några reflektioner

Såg på "efter halal-tv" för snart en vecka sedan och kan inte annat än att hålla med Cherin Arwad när hon säger att alla har en agenda, hon och hennes salafistiska/-islamistiska kompisar, Svt, såväl som den sekulära muslimen Ozan Sunar (f.d programchef på Svt) och apostaten Devrim Mavri (cgefredaktör på tidskriften Arena). Alla har vi en agenda dold eller öppen. Det är också i det ljuset vi skall se halal-tv, som ett led i Svt och den svenska statsmaktens strävan efter att skapa en bredare acceptans för islam i Sverige, och då syftar jag inte på sekulära muslimers (hur många de nu kan vara) bild av islam utan mer ortodox och salafistiskt inspirerad islam. Den med sharialagar högts upp på dagordningen.

Vad som främst slår mig är de två svenska deltagarnas blåögdhet och naivitet, hur de argumenterar för det riktiga i att sända ett program som detta, och hur man inte bara negligerar de argument som de två deltagarna med muslimsk bakgrund lägger fram, utan till och med hånler (Andreas Malm) när problemet med den växande islamismen omnämns, och hur man säger att Ozan Sunar är förblindad och inte ser nyanserna (Robert Olsson).

Som väntat utgår Andreas Malm (journalist på den syndikalistiska tidningen Arbetaren) som den vänsterman han är från ett klassperspektiv och menar att då de troende muslimerna (icke-sekulära) befinner sig på botten av det svenska samhället borde de också få komma till tals i media, och blundar samtidigt helt för att den agenda de är bärare av i mångt och mycket står i direkt motsattsställning till de värden vänstern tidigare har omhuldat, som kvinnans frigörelse, homosexuellas rättigheter, religionsfrihet, ateism och allas lika värde. Hans kvinnliga vapendragare Shora Esmailian (red.sekr. på Arbetaren) passar också på att sätta sig på Ex-muslimerna då de enligt henne har en taskig analys och sannolikt också för att ledargarnityret i Ex-Muslims i såväl Storbrittanien som Tyskland har sin politiska bakgrund i Irans kommunistiska parti.

Tydligen är man beredda att försvara de icke-sekulära muslimernas rätt till en plats i samhällsdebatten och media, oavsett deras agenda. När kommer vänsterns stöd för de djupt konservativa och reaktionära islamska grupperna att upphöra? När de upphört med att vara en minoritet "på samhällets botten" och istället tillvällt sig en fullt accepterad plats i det Svenska samhället, när de står på jämställd fot med den forna statskyrkan? Kommer man att börja motarbeta dem då, eller kommer man att hålla fast vid dem tills det förhatliga Israel faller för islam. Kommer man någonsin att göra front mot dem, jag bara undrar. Visst är det storsint av dem att i frihetens namn ge dem plats i den offentliga debatten, en plats man samtidigt förvägrar Sverigedemokraterna, men vart leder det i det långa loppet, vilka gynnar det.

Islams svaga sida är också paradoxalt samtidigt dess starka sida, det står i en slags motsattsställning till allt det vänstern älskar att hata, den kristna kyrkan, den egna judeo-kristna kulturen, och sist men inte allra minst det kapitalistiska U.S.A. Därför kommer man att hålla hårt i denna hand och odla denna oheliga allians för en lång tid framöver.

Ozan Sunar sa någonting väldigt intressant vilket bara bekräftar vikten av att vi icke-muslimer fortsätter att motarbeta ortodox och salafistisk islam i Europa. Han talade om den kamp som för närvarande rasar inom islam, och om det islam som ortodoxa och fundamentalistiska krafter har lyckats lansera världen över. Märk väl att han också säger "ortodoxa", det rör sig således inte om obetydliga och marginella krafter utan snarare om en urislamsk tsunami som med vädig kraft sveper över världen, inte allra minst över oss här i väst. Parallellt talar han också om den tystnad som råder, att majoriteten (den påstådda), bland de muslimer som befinner sig mitt emellan de ateistiska och ofta icke-muslimska islamkritikerna och de fanatiska "afghanska mullorna" inte längre hörs i debatten. Här, i denna kontext placerar han in halal-tv som just det debattinlägg det i själva verket är inom den interna muslimska diskursen om vad som är sann islam och hur man skall vara för att var en god muslim.

Att döma av Ozan själv finns det sekulära muslimer, men det finns goda skäl att undra över hur många de verkligen är, de hörs ju som sagt mycket sällan i debatten. Är de överhuvudtaget att räkna med då det ju är de religiösa paraplyorganisationerna som oftast får tala för muslimerna i olika sammanhang, och det är de som återfinns i statliga referens- och samarbetsgrupper för att ge ett islamsk perspektiv på olika spörsmål.

M.J