Debatt

Debatten om de halalande jäntornas vägran att skaka hand med Carl Hamilton fortsatte idag på TV under Janne Josefssons ledning. Och som väntat hördes röster som talade om islamofobi och rasism (Mohammed Amin Kharrid, ordf. i Sveriges Unga Muslimer) och att tjejerna bara följde guds påbud (Helena Benouda). Sedan fanns de det de som menade att svenskheten måste omdefinieras (e-mail från tittare), och att man måste respektera varandras olikheter (Z. Catalan från miljöpartiet). De enda som motsatte sig detta var Nima (Nordic Dervish) och Pernilla Ouis, de försökte få fram att saken inte bara handlar om att inte vilja skaka hand och att det rör sig om ett större avståndstagande från samhället, och att det finns vidare implikationer med detta avståndstagande (om jag inte misstolkade deras inlägg). Som sagt, var/när upphör den troende muslimen att lyda guds påbud, vart går gränsen, finns det någon gräns, om gud är störst av störst (Benouda) var ligger då den troende muslimens främsta lojalitet, hos den sekulära svenska staten byggd på människans lag eller hos gud och den islamska sharians påbud. En sak är dock säker och det är att i den islamiska staten byggd på sharian är det staten och ulema (de muslimskt lärde) som definierar islam och sätter P för omuslimskt uppträdande. Där skulle aldrig en diskussion likt denna kunna äga rum, ty där är islam lagen och ingen skall där komma och ifrågasätta sättet man ska hälsa på och ännu mindre klär sig på.

Och förresten om Hamilton inte hade insisterat på att skaka hand med dessa unga damer utan accepterat deras önskan att få hälsa på sitt sätt, vem hade då fått bestämma var skåpet skall stå, flickorna eller Hamilton? Det skulle då vara det muslimska sättet att hälsa som i det här fallet hade varit det som kom att gälla, och hans sätt (majoritetens) den som fick ge vika. Hade då de beskyllningar som haglat över Hamilton också haglat över dem, hade det då hetat att de var arroganta, okänsliga, respektlösa och till och med rasistiska i sin vägran? Det är nu så en gång för alla att någon måste vika, och skall det då verkligen vara det gängse sättet att hälsa som skall göra det, bara för att dessa kvinnor (och deras likar) anser sig ha rätt att följa guds påbud (religionsfrihet enligt islam). När skall samhället då nästa gång anpassa sig för att de troende muslimerna anser sig ha fått detaljerade instruktioner från ovan om hur de måste leva sina liv. Vart går gränsen? Vid sharians inplementering med största säkerhet svarar jag, och då spelar det ingen roll om Cherin menade var hon sa den gången 2003 eller om hon alltid varit emot dödsstraff som hon nu hävdar. Då är den diskussionen överflödig.

Efter att ytterligare intressanta omständigheter har framkommit torde det dock inte råda något tvivel om att Cherin Awad är en varm shariaförespråkare. Dilsa Demirbag-Sten lyfter idag fram det till dags dato inte uppmärksammade faktumet att Cherin också i sin Ramadanblogg 6/9 i SvD uttryckte "stöd för sharia-inspirerad särlagstiftning som hon påstår skulle gynna muslimska kvinnor". Ett barockt påstående som tydligt visar att det inte är de muslimska kvinnorna som är hennes första prioritet, utan guds lags efterföljande, oavsett vad följderna blir för de drabbade.

M.J